The new sound of riches, the quiet whining of an electric car
Varje dag känner jag mig lite sjuk. Varje fredag frossa huvudvärk. Jag förstår nog att detta inte är någon sjukdom utan en annalkande vägg men jag har ingenting i mitt liv jag kan kontrollera. Min stora kärlek har det så svårt med sitt barn att han nästan inte kan vara min stora kärlek längre. All hans tanke går till barnet, vi andra får inte plats. Jag förstår, men jag är arg och jag sörjer. Vi försöker planera, ta steg framåt, men varje dag är som gyttja och varje dag är ett nytt kaos och vi hinner aldrig komma framåt. Jag vet att det är ohållbart, att vi snart inte orkar mer, men det fortsätter komma. Min egna situation men barnet är just nu ganska lugn, mest för att jag håller tyst. Och för att han bett mig om hjälp, han har så mycket jobb att barnet nu är hos mig åttio procent igen. Som så ofta innan. Men det blir också tungt, mer VAB, mer pengar som går åt. Mer dåligt samvete. Och lilla minsta barnet får ingen uppmärksamhet alls. Hennes barndom kanske blir så, dränkt av sina syskons mer komplicerade liv. Kanske blir hennes liv likadant, om inte jag och kärleken får lite lugn i livet och kan hinna vara med varandra igen. Jag minns knappt hur han känns. Vi drunknar, och de bara fortsätter fylla upp.